Fina Birgitta, fina mamma.... fem år har du varit en ängel nu... det börjar kännas lättare nu, har liksom fattat att jag inte kommer få något mer brev från dig i min postlåda, att du inte kommer ringa mer, att jag inte kommer få känna doften av din favoritparfym när vi kramas. Jag förstår nu..
Det går bra för mig. Har dock ingen man, inga barn som du önskade hinna få träffa. Inga miljoner på banken.. eller en perfekt personlighet. Men jag är inte olycklig, har inga skulder eller ett missbruk som tar stryptag på mig som sakta kväver mig.
Jag skulle nog säga att livet har format mig till en ganska stark person. Nästintill odödlig=)
Ibland saknar jag dig till förbannelse. Då grinar jag och tycker så synd om mig. Då är jag arg på dig, arg för att du lämnade mig. Ofta pratar jag med dig, hör du mig??
Jag har köpt ett hus. Ett stort fint hus på landet, i en förglömd by. Här är det lugnt och tryggt. Har två katter, du gillade inte djur=)
Mitt liv är ganska okej, du behöver inte oroa dig. Den enda som sätter käppar i hjulet för mig är jag själv.
Önskar så ofta att du fanns kvar. Skulle vilja träffa dig, krama dig... lukta på dig.. jag skulle vilja visa dig hur jag har det. Göra dig stolt. Jag saknar dig så mycket! Ibland blöder mitt hjärta och bara ett plåster från dig skulle kunna stoppa blödningen...
Jag kommer inte längre i håg den sista gången vi träffades. Det är konstigt. Varför kommer jag inte ihåg!
Vet inte hur ofta posten går till himlen, men nu ska jag sluta skriva så du får detta brev någon gång.
Ha det bra där uppe. Var snäll och njut. Titta ner på mig ibland, släng gärna ner någon hundring då och då=)
Jag älskar dig mamma.
P.s lägger upp din favoritlåt.
om din mamma kunde svara skulle hon säga, jag är så stolt över dig älskade unge/PJ
SvaraRadera