Arbete sökes!

Vissa människor fastnar i en ens hjärna, vissa människor kommer man inte ihåg att man ens har träffat. Det finns en sån människa för mig... en kille från mitt förra jobb... han har fastnat i min hjärna och jag drömmer om honom ofta.... KOnstigt det där hur vissa människor kan lämna sådant intryck. I natt har jag drömt om honom igen.. Varje gång jag har drömt om honom så tror jag att han har dött..

I dag ska jag skriva in mig på arbetsförmedlingen. För jag är arbetslös nu! Lite jobbigt känns det. Hoppas att jag hittar ett jobb snabbt.
Är et någon som får nys om ett ledigt jobb...så tänka gärna på mig=)

I går så var jag till Falun och kollade och röntgade mina tuttar.. Mmmm...
Nu är det bara att hålla tummarna i två veckor och vänta på svaret. Pina, plåga.
Hon som fick äran att se och känna på mina bobisar trodde med all säkerhet att det var köttlar.. som påverkades av mina hormoner... hoppas hoppas hoppas det är så!

Efter tuttvisningen åkte jag till mamma... minneslunden... mmmm...pratade med henne och förklarade hur läget var. Det kommer över mig i bland och speciellt när jag är under den där granen i minneslunden. Hur jävla orättvist det är.. jag är 29 år och får åka till en gran i en minneslund för att hälsa på min mamma... det ska inte vara så, det är fel. Det blir så tydligt och påtagligt när jag är där. Min mamma är död. Min pappa är död. Jag har 2 annhöriga som jag har kontakt med. Mormor och Syster Sandra. 2 stycken. Det blir ju inga kräftskivor, släktträffar om man säger så.

Ajaja..det är en jobbig bit i mitt liv det där.. ett tumrum i mig som aldrig kommer kunna fyllas (tror jag) Jag är rädd om mig själv... Ibland får jag panik, ska det vara så här hela tiden. Jag känner som att man står på sidan av. Jag står utanför teatern och tittar geonom ett fönster...på teatern visar dom på hur livet ska vara... hur livet är.. hur "alla andra" har det. Jag står utanför, jag känner mig utanför, jag känner mig ensam.... jag vill också in på den jävlans teatern.
Svammel.
jag vill inte bli lämnad igen.
Det har en förmåga att bli så. Dom jag älskar och bryr mig om försvinner alltid..
Nu låter jag som att jag fiskar efter lite "tyck synd om sofia" men så är det inte.. Olka dagar har man olika behov. I bland har jag behov att skriva om min magsjuka och min diarre här, i dag har jag ett behov om att skriva om min sorg efter mamma och en familj.

I min värld är det inte tufft med droger någonstans. Droger och alkohol= inte tufft, inte häftigt. Bara idiotiskt. Bara läskigt och lortigt.
Det som är tufft och häftigt är sånna människor som har gett upp det där, alla dom som människor som tar sig ur det där som tog min mammas liv... dom som säger "fuck it" till droger och det livet och står för det.
Jag fattar att det inte är lätt. Jag har ju för fan svårt att sluta toppsa öronen flera gånger per dag...jag hajjar att det är svår att kliva ur ett beroende. Och all respekt till er som fixar det. Mmmmm....