Om han bara visste.

Alltså den här killen.

Franke.

Vildo.

Han som får mig att le med allt jag är.

Om han bara visste hur mycket fint han redan gjort i sitt liv.

Den 12 december för två år sedan gick jag hem från jobbet och skulle baka klart en bäbis.

Jag var lite rädd, förväntansfull, hade lite småont i höft och händer.

Magen spändes hit och dit.

Och det skulle KISSAS! Hela tiden, dygnet runt.

Och ätas=)

Det var häftigt och jobbigt.

 

Men jösses vilken belöning jag fick.

Bakandet resulterade i världens (jo, jag vet att det är världens) finaste grabb.

 

När han inte är med mig varann vecka så saknar jag honom så himla mycket.

Som nu.

Jag känner mig sorgsen.

Och varann vecka känner jag mig lyckligast på jorden.

 

Jag vill krama och pussa på honom NUUU!!!

 

Se så perfekt han är!