"Skrapa ett litet hål på mig och det forsar ut kärlek "
En vän till mig sa den meningen till mig.
Jag minns att jag tyckte det var flummigt sagt..
Dagarna har gått och den meningen har satt gro i mig. Det är ju exakt så det är för mig. Fast jag har inte förmågan att täppa igen hålet. Även till dom som inte förtjänar min kärlek. Det bara forsar!!
Jag säger ofta att jag har för mycket empati för min lilla kropp. Jag tycker om människor och djur så mycket. Jag bryr mig för mycket, vill att alla ska ha det gott omkring mig. Jag blir engagerad i allt jävelskap. . Och jag mår så illa när folk far illa.
Jag kan inte bestämma mig för om det är en bra sida eller en mindre bra sida..
Jag har bestämt mig efter flera månaders vägande fram och tillbaka att öppna upp mitt hem för ensamkommande flyktingar.
Varför? För att jag lider med dom. För att jag tror mig ha som förutsättningar för att klara det. För att det skulle kännas fint i mitt hjärta.
Men det har inte varit självklart.
För min familj består också av en snart årig grabb. Världens finaste pojk som jag vaktar som en lejonhona vaktar sina valpar. Han är viktigast. Han är i en period i sitt liv där det bara är "han".
Jag tänker: kommer han fara illa på något sätt av att en till människa kommer bo hos oss? Kommer han känna sig åsidosatt av sin mamma, mig?
Jag vet inte.
Vi har diskuterat om detta. Det går sådär. Ibland vill han inte. Han tycker dom kan bo "någonstans" samtidigt som han är väldigt delaktig i att ställa i ordning rummet den ska bo i. Han väljer och bestämmer inredning där. Han säger att han ska ge leksaker och laga mat åt den.
Han förstår ju inte riktigt. Inte alls förmodligen.
Det är svårt. Det smärtar mig.
Jag tänker också att jag vill att frank ska fortsätta vara en kärleksfull kille. Jag vill att han ska bli en ödmjuk. Snäll och omtänksam man. Då tänker jag... att detta kanske är ett bra sätt att visa vägen. En väg. Ett sätt att visa..
Jag kommer genomföra detta. Jag kommer hålla koll på hur min son hanterar det. Lejonhonan kommer fortsätta vaka över sin valp. Jag hoppas att det kommer fungera bra för hela familjen. Jag vill verkligen kunna hjälpa till.
Jag tänker på om vi skulle få lov att lämna vårat hem och land. Jag tänker på att om min son fick lov att åka ensam till ett främmande land. Ett språk han inte förstår. Utan föräldrar och utan tillstymmelse till trygghet. Inga gosedjur... osv.. då hoppas och ber jag att han skulle komma till en familj där det forsar kärlek! Där hålet inte gick att stoppas. .
