Min berättelse.

Tryck på larmet!!!!!
Inom 3minuter var det fullt med folk och patienten hade fått lov att brottas ner och de var nu 8 stycken som mer eller mindre låg på honom. Med sin kroppstyngd tvingade de honom att ligga still, de tvingade hans demoner att lugna ner sig.

Han var i psykos, det hade vi alla förstått. Vi hade gått under en extrem stress under en längre tid. Man kunde ta på stämningen, jag kände i luften att det när som helst skulle explodera.
Det gjorde det den där fredagen kl: 15:50, jag hade tio minuter kvar att jobba. Skulle bara ringa ett samtal till en orolig socialhandlägare. Som ville höra lite om våran gemensama klient. Jag sitter på kontoret. Jag hör hur stämningen där ute på avdelningen brusar upp, jag hör honom. Jag slänger på luren, utan att förklara situationen eller ens säga hejdå.

Jag vet att han lever i en egen värld, där han inte har kontroll över hans röster... Han hade varit lugn hela dagen, mest setat och skrattat och flinat för sig själv i soffan. Ibland hörde man honom mumla NÅGOT. Han hade varit lugn... nu stod han i köket. Pratade foserat men ett yvigt kroppsspråk. Ingen förstod var han pratade om men det märktes att han började bli arg.. på vad??
Han pratade om blod och bråk, slagsmål och kåken, m.m.. osammanhängade och utan mening. Kroppen hans for genom huset, han var spänd som en fiolsträng. Han rörde sig på ett onatruligt sätt, stort kroppsspråk. Högt tonläge.. forserat.
Och Arg, han skulle bort, vi skulle lämna honom, dom skulle hämta honom, vi förstod inte, han kunde inte vara kvar!
Jag såg hans kamp med hans demoner. Visste inte hur detta skulle sluta.
Förstod han vad som skulle hända om han var kvar? Var han rädd för sig själv? Jag tror det.

Då började min ett år långa resa rakt in i en sjukskrivning.