När mor dog.

6 år.

Sex år sedan vi pratade sist. Får jag sakna och sörja lite till?
När går tiden ut?
Jag vill säga, "det känns lättare nu" eller "det går bra, jag klarar mig"
Fast då ljuger jag... jag tänker på dig varje dag och.... det går inte bra.
Det händer så mycket, jag behöver dig. Det känns som att vara törstig men det finns inget vatten i närheten...
6 år... vad hände med dom?
Saknar jag dig så mycket för att jag inte låter dig gå? För att min hjärna vill ha dig kvar? Är det dags att släppa dig? Inse att du aldrig kommer tillbaka.
ÄR DET DAGS NU?
När det ringer sent på kvällen/natten hugger det till i kroppen och hjärtat rusar...
Jag vet varför, för du brukade ofta ringa då. Fråga förvånat: Sover du? På fyllan eller i ruset härligaste stund.
Jag tyckte jag såg dig på kupolen för några dagar sen...
Hoppades på julkort från dig i julas... Galet. I know.
Det är som det inte vill gå in i mig, mamma du är död.

Om jag låter dig gå, om jag accepterar.. betyder det inte att jag slutar att älska och sakna dig... det betyder att jag försöker leva.

Mitt liv har handlat så mycket om just dig, poliser, fylla, slagsmål, droger, fängelsedommar, behandligshem, lögner, avgifningar, häkte, svek, sprutor, sjukdommar... hopp! Till död och saknad. Sorg och förtvivlan.
Allt det där finns inte i mitt liv längre....
Är det dags att glömma, förlåta och börja leva MITT liv?
Ge fingret åt gud för att han tog dig. För att sedan be en bön om hjälp att orka?

Jag tror jag är redo nu.
(snart)


Detta är skrivet av min mamma till mig.
Jag har det inramat på byrån i hallen, jag läser det ofta.

Du är det finaste som finns.
Du är stark, duktig, ödmjuk, vänlig, rolig, envis.
Ingen är som du, mitt allt, min efterlängtade dotter.
Må rosor strös på din väg i livet.
Jag älskar dig!
Mamma