...

Det här kommer inte bli något glatt och skojfriskt blogginlägg så ni ska nog gå vidare till någon rolig sida.


Så här är det.
Jag har så sjukt svårt att hantera detta med att ha Frank ibland. Jag har lämnat honom eller fått honom hämtad ca: 30 gånger. Och jag kan säga utan att ljuga så har jag nog gråtit 26 av dom gångerna när jag blivit själv igen. Jag kan inte med ord beskriva hur det känns i min kropp. Men jag ska försöka. Saknaden och längtan slår mig som ett hårt knytnägslag i magen och det känns som en snara som slår knut runt min hals. Bölklumpen i halsen gör det svårt att andas och jag känner mig matt och svimmfärdig. Det är helt sjukt. Jag vill påpeka att det har INTE med att jag tror att Frank inte har det bra utan mig! För jag vet att har det hur bra som helst och det är det ända som känns skönt. Jag är helt trygg med det. Och Frank verkar inte ett dugg ledsen över att lämna mig=)
Men det händer nått i mig.. en reaktion. Någon skyddsmekanism i mig gör att jag direkt måste sätta igång med nått. Jag städar som en idiot, börjat nått pysselprojekt, tvättar..... för att slippa känna saknaden efter honom. Jag har nog inte berättat för någon direkt hur jag mår när han försvinner. Men till vissa har jag sagt en del. Dom säger: Men är det inte skönt nu då när du får lite tid att göra annat? Eller: Du vänjer dig med tiden.. VA!"#¤%&/()=?????
Jag ber till in högre makt att jag kommer vänja mig.  Men ibland känns det som att jag kommer inte orka.. Det säger jag såklart inte till någon, för jag är ju en stark tjej.  Men på riktigt.. det känns så.. hur ska jag orka...?