Äntligen.

Jag känner verkligen att livet knackar på nu igen.
Kampen är över.
Nu kan jag andas ut och bara njuta av mitt liv och Frank. Det är sååååå skönt.
Det beror på att jag är stark igen. Det tog ett år.

Jag mådde dåligt i början av graviditeten. Sen tog det säkert ett halvår efter att Frank kommit innan jag började känna igen mig själv igen. Och under det halvåret hade jag det jobbigt nog med annat.
Det som höll mig över ytan var Frank och mina vänner
Men nu har jag inga konstiga hormoner i mig, Jag är stark och lycklig. Jag har lärt mig att strunta i vissa saker. Och ta åt mig av bra saker=)  Det är vår ute och en sommar kommer snart.
Jag njuter av tiden med Frank och älskar mitt hus, mitt jobb och mina vänner och katten såklart.
Snart får jag vara mer med min älskade son för jag ska vara föräldraledig lite=) Jag längtar så himla mycket till det. Då ska vi leka, mysa och ha det lungt och skönt. Ni anar inte hur mycket jag längtar efter honom.

Mitt hår börjar växa ut. Våren är på gång. Jag mår bra och det är fanimig ätt åt mig!!!