Jag har nyss blivit mamma till en dagiskille.
Har varit på inskolning i två dagar bara. Och jag är stum av förundran!
Det är inte ofta det händer eftersom jag anser mig vara lite bättre än alla andra på det mesta=)
Men vilka människor. Vilka proffs.
Det märks att det är människor som älskar barn som jobbar där, som har gått en utbildning för att lära sig hur barnen fungerar.
Dom bjöd in Frank på ett sätt jag inte trodde var möjligt.
Vi lämnar våra barn, det dyrbaraste vi har hos folk vi inte känner. Hur ska jag kunna känna mig trygg? Det är väl ingen annan än jag och Franks pappa som vet hur Frank fungerar, vad han menar, hur han behöver bli tröstad, vad som kan få honom att kikna av skratt osv.... hur ska nån annan än vi kunna ta hand om honom på bästa sätt?? Har jag tänkt...
Pyttsan.
Dom här människorna är skolade till att ta hand om våra hjärtan. Och jag kan pusta ut, känna mig trygg. För på Franks dagis jobbar det hjältar!
Dom såg ALLA barn. Lade märke till små, små saker som hände... lyfte fram det som var bra... och berättade på ett pedagogiskt sätt när saker gick snett.
Dom läser sagor, tittar på djur, leker med leksaker, dom kramar alla barnen och som sagt alla blir sedda och uppmärksammade.
Frank började gråta i dag. När han insåg att jag var ur sikte. Jag hörde han grina. Jag bet mig i läppen för att inte lägga mig i och ta över tröstandet. Jag visste vad som skulle kunna göra honom glad igen.
Och som om fröken kunde läsa mina tankar gjorde han det!!
Fröken och Frank gick iväg och gråten tystnade och Franks "brummade" för att försöka härma en bil återtog igen..
Alla som tycker att dagispersonal borde få högre lön, räcker upp handen!!!
I DO!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar