Det glöder.

I Fias lilla trånga huvud.

Jag tvingade mig själv att gå upp tidigt i dag, eller nja...09:45.. ganska tidigt i alla fall.
I morgon ska jag gå upp kl 08:00!!!!
Måste ställa om lite.

Schemat för dagen:
Min asberger tvingar mig till mina tre obligatoriska koppar kaffe.
Sen dusch.
Damsuga och dona lite.
Åka till Keldis och mormen.
Kaffe med Sarah.

Så ska jag lufta kameran någon gång i dag. Det är så vackert ute nu, tror jag kan få till riktigt fina höstbilder.

Träningsvärk da?
Mmmmmmjjjjoooo....jag och Linda Tränade i går.. spelade wii....axlanra då?? Japp!

Kanske får jag svar i dag om jobbet jag sökte för 2 veckor sen....HOPPAS!

Jag tänker hur fort livet kan förändras. För 2 månader sen var det så varmt ute så jag låg på altan och flämtade och hade snöhallisar. Då var min hud brun och fin.
Nu ra? BLEK. Och det har helt plötsligt blivit höst ute. Naturen förbereder sig för en lång vinter. Förbereder du dig sofia? Mjooo...
För ett år sen jobbade jag på förmodligen ett av det hårdaste jobb man kan tänka sig.
Där man går hand i hand med döden och omger sig med sjukdom och trasiga ledsna själar hela dagarna... det var världens bästa jobb och världens svåraste jobb.
Jag klarade inte av det jobbet mer, dom som jobbar kvar är så himla BRA!
För ett år sen bodde jag i mitt alledes egna hus. Jag omgicks inte med så mycket folk. Och fick prova på att leva i extrem ensamhet. Och jag klarade det!
I dag umgås jag med vänner varje dag. Jag bor i myspyshuset. Jag känner mig lycklig och stark.
Den enda som sätter käppar i hjulen för mig är mig själv och mina tankar. För den här hjärnan, den KAN tänka den=)
Jag har massa Ilandsproblem. Jag tycker jag är för smal, jag borde färga min utväxt, hatar när kaffet är för svagt, plågas över att få vänta, männen då?
Det har gått ut så mycket på att "överleva" förrut. Nu har jag fått det lugn och ro som jag behöver för att kunna "leva" och då blir jag helt förvirrad. Hur gör man? Vad menas det med att man ska leva!? Jag behöver inte kämpa längre, jag behöver inte vara rädd. Fattar ni hur underbart det är!?
Jag passar mig, aktar mig som FAN! För att inte sätta mig själv i knepiga situationer, det går väl sådär.
Men jag väljer mitt folk att umgås med, tryggt folk. Jag går inte ute själv på kvällen. Tackar nej till erbjudanden som jag lätt skulle tackat ja till förr. Tar inte på mig för mycket. Försöker få tillräkligt med sömn och jag skapar en mysigt atmosfär hemma med ett städat hem med doftljus.
Kommer jag någonsin våga kliva in i ett förhållande igen? Jag önskar det. Jag vill inte missa den biten. Jag skulle så jävla gärna vilja ha någon att dricka mitt asbergermorgon kaffe med. Någon att dela tankar och problem med. Jag vill också få vara med om dom där sömnlösa nätterna med kolik som mina vänner snackar om, en växande mage och fin fondvägg i sovrummet. Känns det långt borta? Svar: JA.
Men jag tror jag skulle vara helt fantastisk i ett sånt team.