Som en tidsinställd bomb.

Jag är som klockan till en bomb som kan ticka igång när som helst... ingen vet hur lång tiden är inställd på innan bomben smäller av.

Än så länge har inte klockan börjar ticka.
Skulle den börjat ticka så hade jag supit ihjäl mig, det är så det skulle gå.
Det finns inga mellanting. Allt eller inget.... Tror jag.
För den här lilla bruden är en beroendemänniska ut i i fingertopparna. Allt jag gillar torskar jag dit på, att göra saker "normalt" är inte något jag är bra på.
Jag börjar gilla kaffe, jag dricker massa kaffe.
Jag gillar nässpray, jag använder så mycket att mina slemhinnor i näsan blir förstörda.
Jag gillar att dansa, jag blir danslärare.
Jag gillar att pyssla, hela mitt hem blir en pysselverkstad.
Ah.. ni förstår.

Alkoholen har redan förstört så mycket för mig. Jag har mist så mycket. Jag har mist mina föräldrar, jag har nästan mist min syster. Jag kan göra det här till en riktig snyffthistoria och berätta hur jobbigt jag har haft det. Det tänker jag icke göra!!
Enligt statistik och sånt där, så skulle jag förmodligen också vara alkoholist eller missbrukare nu. Jag borde vara det eftersom det finns så många alkoholister i mitt liv och mina gener. Det finns så mycket dysfunktionellt och många sjuka relationer.
Så varför sitter jag inte med en morgongrogg med Jack daniels och lite cola nu?? Eller varför behöver jag inte vara ute och drifta efter pengar och droger?
-Jag vet faktiskt inte. Jag tror att mormor har räddat mig från allt det där mycket. Sen har jag ett jävla anamar och en enorm envishet. Rädslan för alkoholen är också en stark orsak. Jag har sett när alkohol förvandlar den finaste, lugnaste till den galnaste, våldsammaste....
Jag är ett maskrosbarn!

Alkohol har skapat så mycket ångest, tårar och oro för mig.
Självklart massa kul också. Roliga minnen och många asgarv har det bjudit på. Och mitt i alla självklara tankar på att alkohol inte är bra för mig tycker jag det är skit tråkigt. För jag tycker ju det är kul att vara full i bland det skjuter jag inte under stolen.
Men jag vet! Skulle alkoholens jävul bita sig fast i mig skulle jag aldrig kunna ta mig ur hans grepp, jag bara vet det. Så varför ska jag utsätta mig själv med att nästa öl eller glas vin kanske får klockan till bomben att ticka i gång och tills slut så kommer bomben att smälla av... varför?
Man ska dela på en flaska vin med sin kille, är det grillfest skall det drickas öl, ska man gå ut och dansa och träffa folk ska man häva i sig en massa på förfesten... allt detta är normalt. Inget fel med det, kan man så ska man.
Men... hur länge kan jag?
I mitt blod, i min kropp, i mitt minne....i mina gener... så är det fakta. Jag kommer inte kunna hur länge som helst.
Jag är på riktigt avundsjuk på dom som har goda erfarenheter av alkohol, för jag vill så gärna kunna dela det med dom. Men jag har inte det. Det dras igång något i min kropp när det är alkohol med i bilden som gör mig rädd och osäker och jag hatar det!
Det mysiga med att dela en flaska vin, det känns konstlat och tillgjort för mig. Det känns paradoxalt, här sitter jag och leker Svensson liksom.
I min värld finns det inte att dricka för att det är gott, en öl till maten osv... Varför ska man dricka en öl? När jag dricker gör jag det för att bli berusad inte för att det är gott. Då dricker jag hellre läsk.

Jag kommer inte ihåg när jag drack sist, jag tror det var för ca:8 veckor sen, då drack jag två glas vin.. sist jag var full var nog i början av januari..
Behöver jag det?- Nej. Saknar jag det?- Nej.


Jag har tagit ett beslut.
Det är inget beslut som har kommit över en natt, utan jag har funderat på det till och från i flera år.. Första gången jag började tänka på det var när blev tillsammans med en nykter alkoholist. Jag fick vara med om att se ett liv som helt nykter. Och inget tråkigt liv. Det var högtider, fester, spelningar och festivaler utan alkohol. Det snurrade till i min hjärna. För första gången hade jag mött en människa som klarat sig ur ett missbruk, jag fick se att det gick. Med alla negativa erfarenheter jag hade efter min mor som gått igenom 14 behandlingar och aldrig lyckats hålla sig ren så var detta stort för mig, Det går ju, om man vill!
Och sen att man kunde ha det så roligt, mysigt och trevlig utan att det fanns en droppe alkohol i rummet var ju fantastiskt!! Lugnt och tryggt, just det jag behöver. Då började jag se att det finns en annan värld och en annan väg att välja också.
Jag trodde att det vara var töntar och kristna som levde nyktert. Jag skämdes över mina fördomsfulla tankar, jag träffade så mycket coola, spännande och snygga människor som var nyktra!

Jag utbildade jag mig till behandlingsassistent, lärde mig mer fakta om missbruk, hade praktiker där jag fick se vad droger och alkohol gjorde mot människan och deras nära, mamma dog mitt i allt det här, hennes kropp orkade inte av mer pga droger och alkohol! Och så Mitt jobb inom LVM-vården, ja där fick jag se ännu mer elände..



Jag har tagit ett beslut.
Känns både lite sorgligt och klokt.
Jag tänker inte dricka alkohol mer.