Jag lärde mig tidigt.

Du brast lite.
Jag har kännt dig i så många år Fia. Men du är alltid så jävla "stark". Sa hon med ironi.
Nej men alvarligt, Jag hörde att din röst darrade lite... jag hörde att du nästan började gråta.

Jo... jag lärde mig nog tidigt att det inte var någon idee att låta tårarna komma.
Jag minns tre tillfällen, tre tillfällen då jag borde ha grinat högt.

1. Jag gick på dagis. Fick en armbåge i mellangärdet vid en lek. Jag tappade andan. Det gjorde så fruktansvärt ont. Jag kunde inte andas... jag kommer ihåg mina tankar.. kanske 4-5 år gammal. Jag måste le... dom får inte se att jag inte kan andas.. dom får inte se att jag har så ont...

2. Jag ramlada av en gunga. 5 år gammal kanske.  Ett sånt där traktordäck som är fäst i tre kedjor... jag åkte ner i sanden med huvudet först.. kommer ihåg känslan när munnen fylls med sand.. nästan ner i halsen. Jag fick panik. försöker spotta ut, men med hela munnen full av sand så är det näst intill omöjligt. Min spegelbild är ett söndertrasat blodigt ansikte... tror ni jag gråter?? Nej...

3. Mamma och någon kille satt vid ett köksbord. Jag lockade på mammas uppmärksamhet. Hela tiden. KOmmer inte ihåg varför. Till sist tar jag tag i hennes stolsben, jag sitter på golvet. Jag rycker och rycker. Och till slut så tappar jag fästet med rumpan från golvet och åker ätt in i stolen med stolsbenet mellan benen.. Det gjorde så ont... alltså den smärtan.  Min tanke: Dm får inte se att det gör ont.. Jag kissade blod i flera dagar efter det...jag berättade inget.. jag grät så klart inte.