Va fan säger han!?

Idag blev jag riktigt irriterad på jobbet, eller jag blev arg, det brann fan i huvudet på mig! Känner mig fortfarande arg, ledsen och förvånad....

Det som hände var... en på mitt jobb frågade mig om jag kunde jobba i morgon.
Jag svarade att jag inte ens visste om jag skulle klara av att jobba hela kvällen i kväll för att jag hade så ont i ryggen/sidan.
Då säger personen: "Kom inte här nu och skyll på någon foglossning, för det kan du inte ha så här tidigt."
va?
Jag gick i försvar och berättade att jag förmodligen fått en sträckning under revbenen. Vilket jag tror.

Strax efter så exploderade det i skallen på mig, jag blev så sjukt irriterad.
Hur fan har han mage att uttrycka sig om något sådant, vet han ens vad foglossning är! Jag är gravid och jag vet knappt.
Man kan inte säga så...man får inte.
Om han visste, om han förstod, om han kände... vilket han aldrig någonsin kommer göra så skulle han förstå.
Förstå vad man går igenom. Min graviditet har varit allt annat en dans på rosor hittills.
Och ja, jag har fått foglossning redan men inget som har gjort att jobbet kommit till skada. Men han ska veta att vissa dagar gör det ont som tusan... saker som jag klarat galant förut... som att resa mig snabbt upp ur soffan kan göra att det svartnar för ögonen av smärta.... en kort stund...
Foglossning redan alltså!

Sömnen är rubbad på grund av att jag måste upp och pissa ca:4gånger varje natt. Ja bli sjukt trött vissa dagar. Illmåendet och det äckliga smaken i munnen har gått över, tack gode gud för det. Efter 2 månade med att all mat smakar salt. Och dom här jävla pattarna som gör så satans ont, och har gjort det i fyra månader nu....
Med ett mående som gör att man känner sig helt schiziofren, känslorna spelar ett spel med mig och jag tappar kontrollen över mitt mående. Ena sekunden glad, andra arg som ett bi, dåligt samvete och sorg över att vara föräldralös. Tankar som plågar mig. Och rädslan över att "det" som skapar allt detta kaos ska vara sjukt...eller att jag ska " tappa" det.

Att se sin kropp förändras vecka för vecka med en rasande fart är skumt. Jag har alltid varit nöjd med min kropp, tyckt mina bröst är snygga, magen har varit platt och vältränad och resten av kroppen stark och smärtfri. Jag har kämpat för den. Tränat den och dansat den. Den kroppen är nu ett minne blott. Kommer ha utsugna taxöron till bröst och en mage som en tom luftballong hängndes. Det är en sorg. Men jag ser det som ett självklart kapitel i mitt liv att den ska ändras och skapa ett barn. Men det är en sorg att se den ändras.
Det är jobbigt.

Fast mitt i allt elände, så är det fantastiskt, spännande och helt galet. Jag "bakar" ett barn med hjälp av min älskade Micke!

Men våga inte säga det igen.