Tog nyss en härlig promenad i min by. Långshyttan. Det slog mig hur vackert det är här. Vilka fina hus det finns och vad lugnt och fridfullt det faktiskt är här.
Det är enormt välplanerat, ett litet centrum, fina små områden med hus, skogar och sjöar. Det är perfekt. Det måste ha varit perfekt...
För vad fan har hänt med alla bitterfittor och vrångkukar som bor här nu???? Jag fattar inte?
Alla de sociala färdigheterna verkar ha försvunnit helt här, det är bara en jag fortfarande har hopp för och det är den lilla söta gubben som sitter utanför ICA och säljer lotter. Han är den enda, och då menar jag den "ENDA" som hälsar här.
Där jag kommer i från hälsar man, det spelar ingen roll om man känner den man möter, om den är gammal eller ung, utvecklingsstörd eller berusad... alla hejjar! Jag gillar det som fan. Och hemma där jag kommer i från är man ute....vi har lärt oss att frisk luft är bra för hälsan, man är ute och påtar i trädgården eller tar promenader.... man kan lika väl sitta ute på sin egen altan och dricka kaffe som att gå över till någons grannes altan.... sociala koder, vett och etikett, sunt bondförnuft. Kalla det vad ni vill.. Jag gillar det också som tusan.
Men där jag bor nu..... i en by minst lika fin och mysig som hometown,Djurås... där hejjar man inte, man vistas inte utomhus, går inga promenader och går då rakt inte över till grannen och hälsar på...
Det är något bitter, neggo, tungt moln som vilar över Långshyttan och jag förstår inte varför....
Det är ju så mysigt här....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar