Det blir aldrig som man hoppats på.
Undrar varför.
Det kanske ska vara så. Att det måste finnas något att sträva efter.
Det gör ont att leva ibland. Har ni det så eller är det bara jag som känner så?
Allt är bra utåt sett men min lilla bubbla knakar det ständigt.
Och det är dom där satans tankarna som envisar att hänga kvar år efter år. Och tankarna föder känslor. CP känslor.
Jag skulle vilja vara en myra. Moryrna bara går omkring, dom bara är en i mängden, alla ser lika dana ut. Dom bär på jord, barr och så där... Eller varför inte vara fröken Lovis.. shit ingen stress där inte! Hon sover, kissar i lådan, luftar pälsen, tar gos nä hon vill ha.. det ser så lugnt och härligt ut när hon sover.
Fast fick jag välja skulle jag vara en myra.... tippetippetipp.
Jag har julpyntat, det är så mysigt. Det är skönt här hemma. Men sambon trivs inte i Långshyttan.. Nähä... genast försvann det mysiga juh...
Jaha...
Jag förstår det. Här är det lika dött som i graven. Vilket passar mig perfekt dock. Här händer det inga katastrofer.
Allt ska vara så HIMLA komplicerat hela tiden. Det stör mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar