Jag sitter här i köket och lyssnar på min son. Jag håller på och värmer en pizza i ugnen. Jag önskar att allt vore anorlunda. Jag önskar att Franks pappa var här och delade den här stunden med mig och Frank. Önskar att det inte var en simpel snabbpizza i ugnen utan en riktig måltid vi skulle tillaga och äta tillsammans.
Han sov här i natt, i gästrummet.
I morse kröp jag och Frank ner bredvid honom. Vi lekte familj ett tag och jag sköt bort alla tankar för en stund. Han höll om mig och hade sin hand på min rygg och Frank låg emmelan oss. En samlad familj utan hemska tankar för en stund.
Jag njöt. Jag ville stanna tiden.
Det var ju så där jag ville att det skulle bli. Han, jag, hus och vårat perfekta barn. Morgonmys och morgonkaffe...
NU sitter jag här själv och ser på min fina son som sitter och försöker bajsa..han klämmer på och bli alledes röd i ansiktet. Han är sötast i världen.
Pizza i ugnen.
Tänker vad han gör. Känner mig svartsjuk.
Kommer jag någonsin lita på honom igen? Kommer jag någonsin lita på någon igen?
KOmmer jag klara av att vara i ett förhållande igen? Kommer jag ens vilja?
Jag blundar.. låtsas att han sitter i tvrummet... att inget har hänt... att vi är den perfekta famlijen... att vi var speciella... att vi hörde ihop..
Jag tittar på Frank. Mår bättre. Pizzan är klar men får äta den kall i dag igen. För nu är det blöjbyte som står först på listan.
Jag blundar.....han är i vardagsrummet... låt det bara vara en mardröm...
Starkt skrivet och starkt att läsa! Kan inte ens försöka förstå hur du känner dig! Ingen är värd att gå igenom det du gjort och gör. Att få barn är det bästa man kan få i livet men man tror ju aldrig att man ska hamna i den där situationen. Jag kan bara säga en sak. Den som förlorar på det mest är inte ni två, du och Frank. Ni har varandra och ni kommer klara er igenom det här och komma ur det starkare än ni någonsin varit! Kram på er!
SvaraRadera